Ett besök på ridskolan och de vanliga reflektionerna.
Jag gör ibland besök på ridskolan där mitt hästintresse en gång började. Min syster hjälper nämligen till att rida lektionshästarna och då passar jag ibland på att kolla. Det är så roligt med ridskolor för de förändras aldrig.
Jag är också väldigt glad för att de finns för hur skulle vi utan hästvana föräldrar då börja vår karriär?
Men som sagt, det är alltid samma sak och det är bara människorna som byts ut.
Precis som när jag hade mina hästar på ridskolan så finns samma innegäng och samma personligheter där nu och det syns så tydligt när man tittar på det utifrån sas.
I stallen går hästskötaren, den som älskar sin sköthäst över allt annat och som oftast är klädda i mjukisbyxor eller Hööks ridbyxor och en klubbtröja. Den hänger i skötarrummet och det finns alltid lite intriger bland skötarna som tex vem som faktiskt rider bäst eller liknande.
Hästskötarens högsta dröm är en egen ponny.
Sen har vi givetvis den vanliga lektionsryttaren och det är en stor grupp. Här finns allt från små barn till män på över 70 år och vilka tycker att ridning en gång i veckan är den perfekta motionen. Ofta har dessa ryttare en Jofahjälm med öronbyglar eller så har de slagit på stort och köpt sig en sammetshjälm. Den vanliga lektionsryttaren har ingen dröm om en egen häst.
Sen har vi den proffsiga lektionsryttaren. Detta är ryttaren som ofta går i någon specialgrupp och får lov att tävla ibland. Det är i den här gruppen som privatryttaren ofta hittar sin medryttare.
Den proffsiga lektionsryttaren rider med GPA-hjälm och Tretornstövlar. Här finns en konkurrens inom gruppen men för det mesta håller flera proffsiga lektionryttare ihop och hittar ofta på saker tillsammans. Även den proffsiga lektionsryttaren när ofta en dröm om en egen häst.
Privatryttaren är en stor grupp. Här finns allt från de som har en skogsmulletravare till de som har hästar som går högre klasser. I den här gruppen finns det både konkurrens och vänskap beroende på vilken grupp man tillhör. Privatryttaren framhåller gärna sina egna fördelar gentemot den proffsiga lektionsryttaren (även om det i verkligheten inte skiljer sig åt).
Eftersom mina erfarenheter mest kommer från en ridskola i stan så är det få skogsmulleryttare som har sina hästar där utan det är mest de med tävlingsambitioner. På ridskolan kan man bli proffs om man lyckas placera sig i en 1 metershoppning. Ju lägre klasser man rider desto mer saker har man till sin häst. Ju yngre hästen är desto mer rider man den på inspänningar och många tycker att man är rätt cool om man har ett skarpt bett på sin häst.
Kom nu ihåg att detta är skrivet med glimten i ögat och jag tillhörde själv Privatryttaren på ridskolan under många många år. (Fast jag tävlade högre än 1 meter...så att ingen får för sig något annat. ;) ).
Jag är också väldigt glad för att de finns för hur skulle vi utan hästvana föräldrar då börja vår karriär?
Men som sagt, det är alltid samma sak och det är bara människorna som byts ut.
Precis som när jag hade mina hästar på ridskolan så finns samma innegäng och samma personligheter där nu och det syns så tydligt när man tittar på det utifrån sas.
I stallen går hästskötaren, den som älskar sin sköthäst över allt annat och som oftast är klädda i mjukisbyxor eller Hööks ridbyxor och en klubbtröja. Den hänger i skötarrummet och det finns alltid lite intriger bland skötarna som tex vem som faktiskt rider bäst eller liknande.
Hästskötarens högsta dröm är en egen ponny.
Sen har vi givetvis den vanliga lektionsryttaren och det är en stor grupp. Här finns allt från små barn till män på över 70 år och vilka tycker att ridning en gång i veckan är den perfekta motionen. Ofta har dessa ryttare en Jofahjälm med öronbyglar eller så har de slagit på stort och köpt sig en sammetshjälm. Den vanliga lektionsryttaren har ingen dröm om en egen häst.
Sen har vi den proffsiga lektionsryttaren. Detta är ryttaren som ofta går i någon specialgrupp och får lov att tävla ibland. Det är i den här gruppen som privatryttaren ofta hittar sin medryttare.
Den proffsiga lektionsryttaren rider med GPA-hjälm och Tretornstövlar. Här finns en konkurrens inom gruppen men för det mesta håller flera proffsiga lektionryttare ihop och hittar ofta på saker tillsammans. Även den proffsiga lektionsryttaren när ofta en dröm om en egen häst.
Privatryttaren är en stor grupp. Här finns allt från de som har en skogsmulletravare till de som har hästar som går högre klasser. I den här gruppen finns det både konkurrens och vänskap beroende på vilken grupp man tillhör. Privatryttaren framhåller gärna sina egna fördelar gentemot den proffsiga lektionsryttaren (även om det i verkligheten inte skiljer sig åt).
Eftersom mina erfarenheter mest kommer från en ridskola i stan så är det få skogsmulleryttare som har sina hästar där utan det är mest de med tävlingsambitioner. På ridskolan kan man bli proffs om man lyckas placera sig i en 1 metershoppning. Ju lägre klasser man rider desto mer saker har man till sin häst. Ju yngre hästen är desto mer rider man den på inspänningar och många tycker att man är rätt cool om man har ett skarpt bett på sin häst.
Kom nu ihåg att detta är skrivet med glimten i ögat och jag tillhörde själv Privatryttaren på ridskolan under många många år. (Fast jag tävlade högre än 1 meter...så att ingen får för sig något annat. ;) ).
Kommentarer
Postat av: Therese
Så sant! Så sant! :o)
Postat av: Matilda
Haha roligt!
Hela min ridskola var en skogsmulleskola utan ridhus eller nåt så där fanns inga sådana grupper. Alla hade likadan hjälm och gummiridstövlar haha. ;)
Trackback
